Jag är förbannad, mycket förbannad. Anledningen är att jag på nära håll med egna ögon i lördags fick uppleva en så kallad fasanjakt. De morske och tuffa jägarna kom i samlad tropp, med hundar och ett löjligt jakthorn (som de blåste falskt i). De omringade en granbeklädd åkerö. Alla granar var lämpligt stympade i ungefär meterhöjd. Inte ont anande tittade jag och min sambo och våra hundar på detta spektakel. Plötsligt sändes en hund in bland granarna och upp flög ett antal fasaner. Pang, pang och pang sa det och åtminstone någon stackars fasan störtdök flaxande ner i den hårda marken. I det ögonblicket förstod jag vad tuffingarna höll på med. Mördade stackars vettskrämda och mer eller mindre tama fasaner fy fan. Fåglarna hade inte en chans. Jag har rätt bra röstresurser så jag vrålade allt vad jag orkade: fega, jävla uslingar – det är för fan ingen sport ni håller på med. Det är mord. Jag skrek ut min avsky ett antal gånger, och mer eller mindre släpades iväg av min kära man- Väl i bilen hängde jag mig på signalhornet och tutade frenetiskt så många gånger jag bara hann.
Människans vilja och förmåga att kontrollera naturen och medvarelserna däri är ett tecken på vår egen sårbarhet och litenhet. Vi tror gärna att genom att höja upp oss själva till domare över liv och död, så har vi på något sätt besegrat och förträngt vår egen dödlighet. I det mesta vi gör och organiserar så genomsyrar denna rädsla för döden allt, organisationer, familjen, företag med mera. Genom att kontrollera och styra allt vi kan kontrollera och styra, så flyttas fokus från den egna oundvikliga döden. Myter, ritualer och olika typer av engagemang gör våra liv drägliga och uthärdliga. Det ger oss en tillfällig lindring i våra egentligen kaotiska liv. Detta är synnerligen sant för oss som lever ett bekvämt och ”tryggt” liv, till skillnad från våra mer olyckliga bröder och systrar, vilka dagligen bokstavligt talat slåss för sina liv och sin överlevnad. Då hinner man kanske inte att tänka så mycket på den egna dödligheten. Jakt för dessa människor handlar om ren överlevnad, hos oss i större delen av västvärlden är jakt uttryck för något helt annat – vi behöver inte jakten för att överleva. För inte handlar slakten av de stackars fasanerna om att överleva?
Människans vilja och förmåga att kontrollera naturen och medvarelserna däri är ett tecken på vår egen sårbarhet och litenhet. Vi tror gärna att genom att höja upp oss själva till domare över liv och död, så har vi på något sätt besegrat och förträngt vår egen dödlighet. I det mesta vi gör och organiserar så genomsyrar denna rädsla för döden allt, organisationer, familjen, företag med mera. Genom att kontrollera och styra allt vi kan kontrollera och styra, så flyttas fokus från den egna oundvikliga döden. Myter, ritualer och olika typer av engagemang gör våra liv drägliga och uthärdliga. Det ger oss en tillfällig lindring i våra egentligen kaotiska liv. Detta är synnerligen sant för oss som lever ett bekvämt och ”tryggt” liv, till skillnad från våra mer olyckliga bröder och systrar, vilka dagligen bokstavligt talat slåss för sina liv och sin överlevnad. Då hinner man kanske inte att tänka så mycket på den egna dödligheten. Jakt för dessa människor handlar om ren överlevnad, hos oss i större delen av västvärlden är jakt uttryck för något helt annat – vi behöver inte jakten för att överleva. För inte handlar slakten av de stackars fasanerna om att överleva?
6 kommentarer:
Fan så bra gjort, på dom bara! (jägarna alltså, inte fasanerna)
Jättebra skrivet, en ren fröjd att läsa!
Tackat, tackar - jag menar varje ord. Normalt så försöker jag tänka som så - att det är upp till var och en vad man äter. Men om man nu absolut måste äta kött, så kan man väl åtminstone se till att djuren hanteras på ett värdigt sätt. Men med tanke på den enorma kostnad på miljö, klimat och andra ändliga resurser som kötthanteringen tar, så kommer vi att tvingas över till en lämpligare diet - hoppas jag. Jag slåss nog helst med fredliga medl och med ord, men nu vet jag att jag kan bli riktigt jävla förbannad.// ulla-karin
He he hade velat vara med på den stilla hundpromenaden - eller nä det hade jag nog inte vid närmare eftertanke. Dock tycker jag att du gjorde helt rätt som uttryckte din avsky i både ord och (gester?). Det finns jakt och det finns sånt som inte kan kallas jakt. Det här hör till det sistnämnda!
Absolut, det håller jag med om. Men denna fasanjakt var rena slakten, de hade lika gärna kunnat haft dem kvar i burar och nackat vartefter.// ulla-karin
Dumskallar ska definitivt få höra att de är det också! Gäller inte bara fasanmördare, utan folk som beter sig knäppt i allmänhet tycker jag.
Kolla exempel på http://husbock.wordpress.com/2009/01/24/tala-ar-guld/
Härligt med en svärmor med röstresurser!
Fan vad bra kära mor! Det där lät inte som jakt, det lät som rena slakten, vilket det väl var också.
/Alexandra
Skicka en kommentar