Vargjakt och oförsonlighet

Nu har Sverige fattat beslut om licensjakt på vargar. Jag känner spontant en stor sorg över detta. Vi hamnar ständigt i dessa problemsituationer, där mänskliga intressen ställs mot naturens/djurens intressen. Det jag absolut INTE kan förstå, är det besinningslösa hat mot våra stora rovdjur, och i synnerhet mot vargen, som växer fram mer och mer, särskilt i våra stora skogslän och i många delar av norra Sverige. Det MÅSTE gå att finna kompromisser och bra lösningar. Tamboskap kan stängslas in mer effektivt. Det finns idag bidrag att söka för effektiv stängsling. I vårt grannland Estland som jag besökte för ett tag sedan så har man lärt sig och förstått detta. De stora rovdjuren (finns fler än i Sverige och Estland är mycket litet) känns inte som något stort problem. Tamboskap och renar är inte ett dugg mer ”naturliga” inslag i vår flora och fauna än vad våra stora rovdjur är. I vårt stora och glest befolkade land så måste vi kunna hitta livsutrymme för både mänskliga aktiviteter och för våra vilda och i vår natur hemmahörande djur och växter.

Det dödas sannolikt fler jakthundar i trafiken än av varg, lo och björn. Naturligtvis skulle jag bli mycket, mycket ledsen om någon av mina hundar eller katter skulle dödas av ett stort rovdjur, precis som jag skulle bli lika ledsen om de skulle bli trafikdödade eller dö av någon sjukdom. Det handlar inte om det för min del, det handlar om att leva och låta leva. Vi slår ut olika typer av levande organismer i en global massförstörelse som saknar motstycke i vår historia – det kommer att slutligen slå tillbaka på oss själva. Bilden är en larv av en svärmare som är tagen hemma i trädgården (eller rättare sagt i köket på vitt underlag).