Den vita handduken och ett par tofflor
Hon hade sett bättre dagar, blicken var lite skum och munnen snipigt tillsluten, kläderna lappade, omoderna och murriga. Köpta på någon loppis. Som vanligt halvsprang hon, hon kände sig alltid jagad och lite sent ute, vare sig hon var det eller inte. Förbaskade gubbe, han åt upp henne inifrån. Hon hade oftare och oftare börjat fundera över hur hon skulle kunna bli av med honom. I ett skyltfönster såg hon den rynkiga gamla kvinna hon blivit – det första jag ska göra är att ta bort rynkorna och köpa nya bröst – ja när gubben är borta förstås.
Han gav henne aldrig en krona till deras försörjning. Hon fick ensam slita ihop medel till hyra, mat och övrigt av livets nödtorft – så gott hon nu kunde – till dem båda. Gubben hade nu varit sängliggande i flera år och han blev bara mer och mer krävande. Varje gång hon kände sig färdig att ge upp, så tog han fram ett skrynkligt dokument – testamentet efter honom. Om du sköter om mig ordentligt, så blir allt jag har i mitt bankfack ditt, när jag är borta. I vanlig ordning läste hon de få raderna som berättade att hon, bara hon, skulle ärva honom. Det fanns inga andra arvingar. Nåväl, hon fick bida sin tid tänkte hon där hon halvsprang över de väl nötta kullerstenarna. Hon var lite sen hem och då brukade gubben (alltid) bli lite extra besvärlig och gnällig. Nu var hon framme vid porten, slet upp den och sprang uppför trapporna, tre våningar utan hiss, låste snabbt upp ytterdörren med nyckeln hon fiskat upp ur väskan under tiden hon sprang uppför trapporna.
”Hej, jag är hemma” ropade hon och försökte låta glad. Inte ett ljud hördes, det var knäpptyst. ”Hallå” ropade hon och gick mot gubbens rum – ”jag är hemma nu”. Hon gick in i rummet och där låg han kritvit med vidöppna ögon och gapande mun. Han var stendöd. Hon gick snabbt ut till köket. Hon funderade en stund och lyfte sen telefonluren, pratade en liten stund och la sen på luren och satte sig att vänta. Ett belåtet uttryck och ett litet leende började slåss om utrymmet i hennes ansikte. Till slut gapskrattade hon hysteriskt, tårarna rann och hjälplöst lät hon sig bäras med i skrattattackerna. En liten stund senare ringde det på dörren och ett par allvarsamma män la gubben på en bår och tog honom med sig. Hennes av skratt rödgråtna blick misstolkades och doktorn som var med försökte lite tafatt trösta henne. ”Han dog fridfullt i sömnen” sa doktorn. ”Det var troligen hjärtat och det var väntat, med tanke på hans höga blodtryck och kärlkramp”.
Med ett ryck vaknade hon upp från sin egen värld, prästen stod framför henne och bjöd henne armen. Det var dags att ta farväl framme vid kistan. Prästen försökte milt trösta henne och såg inte de leende ögonen bakom sorgfloret. En tid efter begravningen blev hon kallad till bouppteckning – inga andra arvingar fanns, så hon fick ärva alla hans ägodelar, vilka inte var särskilt många. Hon såg till att de kördes till soptippen. Advokaten gav henne en nyckel, till bankfack nummer 12 i stadens lilla sparbank. Advokaten sa vänligt, ”enligt testamentet ska du ha nyckeln”. Hon tog nyckeln, tackade för sig och begav sig omgående till banken. En vänlig kvinna bad att få se hennes legitimation och släppte sen ner henne till bankfacken i källaren. ”Du säger till när du är klar”, sa kvinnan och lämnade henne ifred.
Äntligen tänkte hon, äntligen kommer mitt liv att förändras. Nu får jag min belöning. Med våldsamt darrande händer öppnade hon facket, slet ut lådan, och där låg en liten svart affärsportfölj. Hon öppnade den snabbt och hällde ut innehållet på bankfacksbrickan. Välkommen till Sandvik Spa, skrivet med snirkliga bokstäver, var det första som mötte hennes blick. Hon slet upp förpackningen. Innehållet var en vit handuk och ett par tofflor.
Hon hade sett bättre dagar, blicken var lite skum och munnen snipigt tillsluten, kläderna lappade, omoderna och murriga. Köpta på någon loppis. Som vanligt halvsprang hon, hon kände sig alltid jagad och lite sent ute, vare sig hon var det eller inte. Förbaskade gubbe, han åt upp henne inifrån. Hon hade oftare och oftare börjat fundera över hur hon skulle kunna bli av med honom. I ett skyltfönster såg hon den rynkiga gamla kvinna hon blivit – det första jag ska göra är att ta bort rynkorna och köpa nya bröst – ja när gubben är borta förstås.
Han gav henne aldrig en krona till deras försörjning. Hon fick ensam slita ihop medel till hyra, mat och övrigt av livets nödtorft – så gott hon nu kunde – till dem båda. Gubben hade nu varit sängliggande i flera år och han blev bara mer och mer krävande. Varje gång hon kände sig färdig att ge upp, så tog han fram ett skrynkligt dokument – testamentet efter honom. Om du sköter om mig ordentligt, så blir allt jag har i mitt bankfack ditt, när jag är borta. I vanlig ordning läste hon de få raderna som berättade att hon, bara hon, skulle ärva honom. Det fanns inga andra arvingar. Nåväl, hon fick bida sin tid tänkte hon där hon halvsprang över de väl nötta kullerstenarna. Hon var lite sen hem och då brukade gubben (alltid) bli lite extra besvärlig och gnällig. Nu var hon framme vid porten, slet upp den och sprang uppför trapporna, tre våningar utan hiss, låste snabbt upp ytterdörren med nyckeln hon fiskat upp ur väskan under tiden hon sprang uppför trapporna.
”Hej, jag är hemma” ropade hon och försökte låta glad. Inte ett ljud hördes, det var knäpptyst. ”Hallå” ropade hon och gick mot gubbens rum – ”jag är hemma nu”. Hon gick in i rummet och där låg han kritvit med vidöppna ögon och gapande mun. Han var stendöd. Hon gick snabbt ut till köket. Hon funderade en stund och lyfte sen telefonluren, pratade en liten stund och la sen på luren och satte sig att vänta. Ett belåtet uttryck och ett litet leende började slåss om utrymmet i hennes ansikte. Till slut gapskrattade hon hysteriskt, tårarna rann och hjälplöst lät hon sig bäras med i skrattattackerna. En liten stund senare ringde det på dörren och ett par allvarsamma män la gubben på en bår och tog honom med sig. Hennes av skratt rödgråtna blick misstolkades och doktorn som var med försökte lite tafatt trösta henne. ”Han dog fridfullt i sömnen” sa doktorn. ”Det var troligen hjärtat och det var väntat, med tanke på hans höga blodtryck och kärlkramp”.
Med ett ryck vaknade hon upp från sin egen värld, prästen stod framför henne och bjöd henne armen. Det var dags att ta farväl framme vid kistan. Prästen försökte milt trösta henne och såg inte de leende ögonen bakom sorgfloret. En tid efter begravningen blev hon kallad till bouppteckning – inga andra arvingar fanns, så hon fick ärva alla hans ägodelar, vilka inte var särskilt många. Hon såg till att de kördes till soptippen. Advokaten gav henne en nyckel, till bankfack nummer 12 i stadens lilla sparbank. Advokaten sa vänligt, ”enligt testamentet ska du ha nyckeln”. Hon tog nyckeln, tackade för sig och begav sig omgående till banken. En vänlig kvinna bad att få se hennes legitimation och släppte sen ner henne till bankfacken i källaren. ”Du säger till när du är klar”, sa kvinnan och lämnade henne ifred.
Äntligen tänkte hon, äntligen kommer mitt liv att förändras. Nu får jag min belöning. Med våldsamt darrande händer öppnade hon facket, slet ut lådan, och där låg en liten svart affärsportfölj. Hon öppnade den snabbt och hällde ut innehållet på bankfacksbrickan. Välkommen till Sandvik Spa, skrivet med snirkliga bokstäver, var det första som mötte hennes blick. Hon slet upp förpackningen. Innehållet var en vit handuk och ett par tofflor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar